ja finns inte så mycket att säga om själva ridlektionen, var inte speciellt närvarandra om man ska säga så... Kommer till stallet, hälsar på Slawer och börjar sedan borsta Francko, Sabina kommer och berättar det jag länge väntat mig. kämpar för att inte bryta ihop, gick ett tag men sen kunde jag inte stoppa tårarna. tänker "men emma nu får du skärpa dig" jag försöker tänka på annat och slutar böla... som tur var skulle vi rida i hoppdungen och inte ett dressyrpass som kräver koncentration. jasg bryter ihop flera ggr under timmen som går, vette fan hur jag ska ta mig till utan dig. Utan dig finns jag inte, du är min stjärna som lyser upp min dag. ända anledningen till att jag egentligen rider på billsta. bara väntar på att du skulle bli bra så jag kunde börja rida dig igen.

Vet inte riktigt vad jag ska säga, sitter här hemma, i ett tomt hus som tur är och bara bölar, det tar aldrig stopp. Första och enda gången jag känt så här tidigare var när Casper såldes, ponnyn som jag i princip lärde mig allt på. ponnyn somm jag verklig älskade. jag bröt ihop under middagar och ja när som helst kom det bara, men nu känns det 1000 ggr värre. Casper skulle säljas, jag kunde hälsa på honom, vilket jag gjort. men när ska jag kunna hälsa på dig?

Din blick glömmer jag aldrig, den liksom borrar sig in i mig. Jag kan inite bli arg på dig även om du bits ibland, det går helt enkelt inte, för jag vet att du inte gjort det för att vara elak. du hade bara så otroligt tråkigt när du hade boxvila.